Jävligt många av oss växer upp, i en tid då förhoppningar brister, framförallt åttitalister. Med bördan av våra föräldrars separationer, i vår ryggsäck sitter vi och grinar över myggbett. Tyvärr har ofta den där skiten färgat oss, men ändå kan vi knappt bärga oss, att visa våra föräldrar att vi själva kan va med någon tills döden skiljer oss åt, vilket är svårt för nu måste bara det egna förhållandet hålla. Så höga krav när vårt överjag tar övertag o separationsångesten håller oss kvar o man har det skit till slut, livet ut kommer vi nog pussla med alla dessa skärvor i vårt känsloliv, försöka känna varje gång att det är "meant to be", så med olika motiv i, olika sängar kommer vi nog alltid låtsas som att det regnar.